Åsa Maria Bengtsson

Shell -av Åsa Maria Bengtsson

Åsa Maria Bengtsson är född 1956 i Östersund, Jämtland och utbildades på Grafikskolan Forum i Malmö mellan 1982-1987. Hon bor och är verksam i Malmö och i Peppinge på Österlen. I utställningssammanhang arbetar hon i många olika material och tekniker; video, ljud, teckning, fotografi och skulptur. Under årens lopp har hon erhållit ett antal stipendier och utmärkelser, bl a 10-årigt arbetsstipendium från Sveriges Bildkonstnärsfond mellan 1996-2006.

Under alla sina år som verksam konstnär har hon genomfört ett stort antal utställningar på gallerier, museer och konsthallar i Sverige samt även visat sina verk i projekt och utställningar utomlands. Senast deltog hon i en utställning i Borgå, Finland, där hon även har gjort ett offentligt verk kallat ”Magic Stroke”.

En stor del av hennes verksamhet under de senaste sexton åren har varit just offentliga verk. Dessa kan man uppleva i många städer i Sverige, Norge och Finland. I Malmö finns verket ”Way to go” på Davidhallsbron och för tillfället arbetar hon med ett offentligt verk på ett torg på Söder i Stockholm. I de offentliga verken använder hon sig av material och tekniker som mosaik, vatten, ljusprojektioner, brons, gjuten aluminium, rostfritt stål, sten, print på plexiglas, video, grafisk betong mm.

Under de två-tre senaste åren har hon tecknat, målat och skulpterat under arbetsnamnet det ogripbara, makro kontra mikro, det stora och det lilla, universum kontra mikroskopiska bilder av liv och växtlighet, som ofta inte är synbar för oss men som är en nödvändighet för jordens fortlevnad. I ett samarbete med forskare i Uppsala (inför det offentliga verket ”Cykel”) togs det fram mikroskopiska bilder av hyfer, svamparnas byggstenar som bildar mycel. Det handlar om det som händer under markens yta och som är förutsättningen för liv och mångfald på jorden.

www.asamariabengtsson.se

//
Några tankar om utställningen ”NATUR: RESERVAT”
av Michel Thomas.

I min barndoms Frankrike ingick Jean-Jacques Rousseau – Les Rêveries du promeneur solitaire (De ensamma vandrarens drömmar) i kurslitteraturen. Verket har funnits i mitt medvetande ända sen dess.
Här är en kort citat från boken:
“Jag ger mig helt och hållet hän åt känslan av min närvarande existens i naturen, utan att tänka på framtiden och utan att ens påminna mig det förflutna. Jag fyller mig helt med det jag känner, och jag existerar helt och hållet i det jag känner.”

Han säger i princip: Jag är, för att jag känner.  Han beskriver en intensiv form av närvaro – ett tillstånd där han inte tänker på framtiden eller minns det förflutna, utan låter sig helt uppfyllas av känslan av att existera här och nu. När vi betraktar ett fotografi av skogen, eller en installation som gestaltar naturens krafter, möter vi kanske också Rousseaus fråga:

“Vad är det att vara människa, och vad är det att vara del av naturen?”

En annan filosof Heidegger ser naturen som något vi förlorat genom civilisationens fördärv. Där Rousseau såg naturen som något äkta och ursprungligt, ser Heidegger naturen och världen som något som “avslöjar sig” för oss. Vi betrakta naturen som resurser – ett förråd av råmaterial som vi ställer till vårt förfogande, ett ramverk där världen reduceras till “beståndsdelar”. Men genom konstens öga öppnas naturen inte som en resurs, utan som något som visar sig i sin egen rätt. 

I ett naturreservatet kan vi uppleva detta: ett område där världen inte reduceras till bruk och nytta, utan där den istället framträder i sitt vara. Där finns inget tydligt syfte, ingen produktiv funktion – bara en tyst närvaro, en “skogens sanning” som visar sig genom ljuset mellan grenarna, genom mossa och stenar som inte “används” till något. Konstverket blir då en öppning, ett sätt att närma sig naturen inte som ett objekt, utan som ett ”med-varande” där vi själva också är delaktiga i naturens vara.

Michel Thomas